B&K - Artiklar - Per Bernal - Bodybuilding som fotokonst

Bodybuilding som fotokonst

Sidan skapad 2002-03-20
Uppdaterad 2002-03-20
 
Text/Foto: Per Bernal

"Ofta slår jag ljuset uppifrån, för att få bättre markeringar på muskulaturen", berättar Per Bernal.
 

Kreativitet och rätt ljussättning skapar trevliga bilder att titta på. Här Birgitta Carlsson som fotats med blixtljus slaget genom ett fönster.
 

Bob Paris fotograferad innan finalerna i "European Grand Prix". "Ofta har man bara några stressade timmar att fota proffsen på. Och många byggare håller sig i form bara några dagar per år. Så det blir ett tufft tempo!"; menar Per.
 

Phil Williams fotad framför ett vattenfall i Helsingfors. För ändamålet har en "upplättningsskärm" och mellanformatskamera använts.
 

Ljuset i USA är fantastiskt bra under tidiga morgontimmar och strax innan solnedgång. Här är det John Marenco som fotograferats på Venice Beach.
 

"Francis Benfatto är en enormt trevlig kille som är lätt att jobba med. Med en sådan fysik kan man inte misslyckas med en bild!"
 

"Stylingen av hår, kläder och makeup sköts av en hår- och makeupartist och en assistent ser till att film alltid finns i kameran."
 

"Gymfotografering är den största utmaningen. Det bästa är att använda dagsljus, men oftast tvingas jag använda blixtar."
 
Sök på B&K:s webbplats
 

Sök på nätet med gymråttans favorit:

Sök på webben med Google

 
Kommentarer
Maila eller använd formuläret nedan:

namn (valfritt):

e-post (om du vill ha svar):

meddelande:

Från B&K Sports Magazine 09 1991:

Så kreeras en bra bild!

Att ta bra kroppsbilder är bland det svåraste som finns inom fotografi. Och att fota bodybuilding är en konst. Det är både svårt och ofta äventyrligt. Varje bild betyder ett stort arbete! Läs här en rapport från B&K:s fotograf Per Bernal, som numer även anlitas av bodybuildingtidningar utomlands.

Det är sen söndagskväll och jag sitter som vanligt bänkad framför framkallningsskålarna i mitt fotolabb när telefonen plötsligt ringer. Jag lyfter luren och i andra änden hör jag ett stort garv och en välbekant stämma ljuda genom mobiltelefonbruset. Det är chefredaktörn.

"Tjena Pelleman, visste väl att jag skulle få tag på dig i studion när du inte svarade hemma. Jobbar du jämt?!! Jag är just på väg hem från Västerås och tänkte höra med dig om inte du skulle kunna skriva en artikel om hur en bra bild kreeras.

Jag tänkte ta med den i B&K till hösten. Det skulle vara kul, för många läsare undrar hur du bär dig åt när du tar dina fina bilder. Du kan väl lämna in den till mig i slutet av månaden. Ok Pelle, ha det bra så hörs vi senare. Klick..." Jag svarade något överrumplad "yes sir" och nu sitter jag alltså här på pottkanten, återigen en söndagskväll med "deadline i morgon bitti, och ska försöka berätta hur en bra bild blir till.

För min egen del började jag mitt fotograferande dagen efter min studentexamen 1983 i Härnösand. Tusen välkomna kronor blev belöningen för mitt studieslit. Men tvärtemot alla förmaningar begav jag mig redan nästa dag ned till Sundsvall för att inhandla en begagnad kamerautrustning.

Det blev en gammal helmekanisk Pentax Spotmatic från 60-talet med ett normalobjektiv och ett kort teleobjektiv. Kalaset kostade 895 kronor och var, visade det sig snart, ett fynd som jag kom att lära mig fotograferandets grunder på.

Nu, snart 10 år senare, ser kamerautrustningen annorlunda ut, för att kunna uppfylla de hårda krav som ställs. När det gäller kameror finns det en mängd olika format och märken att välja mellan och ofta är det tycke och smak, och givetvis plånbok som är avgörande för vad man väljer. Själv jobbar jag främst med småbild, dvs negativformatet 135/36 mm, vilket är det allra vanligaste och smidigaste i fotosammanhang samt med mellanformat och då med negativformatet 6x7 cm.

Min småbildsutrustning utgörs främst av 2 stycken Canon F-1 New hus med motorer och 9 objektiv från 24 mm vidvinkel upp till 300 mm teleobjektiv. Mellanformatsutrustningen består av en Mamiya RB 67 med 6 objektiv från 50 mm vidvinkel upptill 250 mm tele. Tillkommer gör också kamera- och polaroidbakstycken, studio- och handblixtar, ljusmätare, stativ, mörkrumsutrustning osv.

För den som nyss börjat fota och vill lära sig "the basic" räcker det gott och väl med en begagnad mekanisk kamera med ett eller två objektiv för under 1500 kronor. För att hantera en sådan kamera krävs att man verkligen lär sig det här med bländare, tid och avståndsinställning till skillnad från de helautomatiska autofokusvarianterna, som sköter allt utom att trycka på avtryckningsknappen. Dessutom är en begagnad mekanisk kamera billigare och tåligare.

Det vore naturligtvis fel att påstå att utrustningen inte spelar någon roll när det gäller att ta bra bilder som har allt från kreativa bildlösningar till god skärpa och färgåtergivning. Men viktigast är den egna bildkänslan och kreativiteten. Det är denna som i fotoögonblicket avgör huruvida en bild blir bra eller inte. Och det är alltså denna "känsla" man främst ska öva upp och utveckla, givetvis tillsammans med tekniken, för att kunna ta de bilder man alltid drömt om.

Framförhållning A och O

Det är dock svårt att bara ta kameran och gå ut och tro att man spontant skall kunna ta den där pangbilden man tänkt på länge. Oftast ligger det mycket planering bakom de bilder som blir bra. Speciellt i samband med fotografering av bodybuilders, där det krävs att man löser en mängd praktiska detaljer innan man kan börja med själva fotograferandet. Viktigast av allt är att ha god framförhållning.

Orsaken är givetvis att mycket få bodybuilders klarar av att hålla absoluta tävlingsformen i mer än ett par dagar. Undantag finns, och då främst bland proffsen, som kan hålla formen i upp till två veckor innan de "slätar till" sig och gör en lyckad fotosession omöjlig. Och faktum är att mina bästa bilder tagits på tävlingsdagen (eller natten efter tävlingen som på Lee Labrada i Helsingfors i samband med Jorma Räty Cup 1989) eller dagen efter.

Det är med andra ord "snabba ryck" som gäller i samband med bodybuildingtävlingarna, om man ska få de bildreportage som gör tidningen läsvärd. Därför träffas man alltid i god tid innan tävlingarna för att planera olika träningsreportage som kan vara intressanta att göra och som ska läggas in i tidningen under året som kommer.

På redaktionen går vi igenom tävlingslistorna som gäller för tävlingarna runt SM på hösten eller EM-kvalet på våren. Därefter väljer vi ut de säkraste namnen om vi vet är bra och som alltid kommer bra form. Dessa telefonkontaktas och vi ordnar med eventuella extra övernattningar resor osv. Resterande namn plockar vi ut på tävlingsdagen, ty det finns alltid nya intressanta profiler. Vi bestämmer vilka muskelgrupper som ska plåtas, väljer ut vilka gym vi kan fota på och skaffar fram skor, kläder osv. Och efter att vi kontaktat de namn vi tycker verkar intressanta, och löst olika detaljer som boende och resor, är det bara att samla energi och vänta in "modellernas" formtopp!

Tufft tempo!

När så tävlingsdagen infaller gäller det att vara på plats för att se vilka som tävlar och som är i bra form. Ofta brukar vi "rigga" upp en studio bakom scenen där vi kan fotografera med studioblixtar. Sedan gäller det bara att plocka ut modeller bland de tävlande, pussla ihop killar och tjejer som ser bra ut tillsammans, och sätta på dem den rekvisita man lånat ihop.

Det är nu fotandet tar vid. Ofta är tempot mycket högt då det är många modeller och bilder som ska tas medan tävlingen pågår fortlöpande. Bäst är att plåta mellan förbedömningen och finalen, då alla är tillgängliga och man slipper ta hänsyn till viktklasserna som ska in på scenen och ständigt avbyter varandra.

Vilka bilder är det då som tas? I de flesta fall är det närmast lönlöst att i förväg planera hur bilderna ska bli, då man inte vet hur "modellerna" ser ut för tillfället. Utan det handlar snarare om att anpassa sig till situationen som råder och krydda med lite fantasi och kreativitet samt göra sitt bästa. När modellerna står framför kameran ser man snart vilka idéer som fungerar och inte.

Stylingen av hår, kläder och makeup sköts av en hår- och makeupartist och en assistent ser till att film alltid finns i kameran.

När det gäller mer fototekniska detaljer sätter jag för det mesta ett "släpljus" med "bouncer" eller vita paraplyer från sidan, som framhäver modellernas muskler. Och sedan en silverskärm från motsatt sida, för att få fräscht ljus i ansiktet och täckning av de mörka partierna. Bakgrunden, som i de flesta fall är vit, lyses ut med blixtar för att bli riktigt vit.

Jag fotograferar här uteslutande med min mellanformatskamera som ger ett negativformat på 6x7 cm och som utan problem tål att förstoras upp på ett omslag eller mittuppslag till skillnad från småbild som lätt blir lite kornig och "platt". Dessutom finns då möjlighet att använda polaroidbakstycke och polaroidfilm, vilket gör det möjligt för mig att redan på plats se hur bilden kommer att bli och att allt fungerar som det ska. Personligen fotar jag nästan helt uteslutande med Fujis diafilmer och då främst med RDP 100 med filmkänsligheten 100 ASA och deras nya Velvia som är på 50 ASA. Orsaken är det fina kornet som ger mycket skarpa bilder och de mättade och varma färg- och hudtonerna filmerna ger. Om jag vill öka värmen ytterligare i bilderna, används något Wrattenfilter ur Kodaks 81-serie.

Gymshots!

Den stora utmaningen när man fotar bodybuilders är utan tvekan träningsbilderna som tas i gymmiljö, För det är nu man i egenskap av fotograf sätts ordentligt på prov ifråga om ork och tålamod. Och detsamma gäller modellen. Det tar tid att ta bra träningsbilder och det är jobbigt för den deffade modellen, som måste hålla vikten statiskt eller köra åtskilliga reps tills bilderna sitter. Ibland kan det gå riktigt hett till.

Det är dock viktigt att redan i förväg förvarna modellen för vad som komma ska och förklara att det trots allt handlar om ett teamwork, där både modell och fotograf måste samarbeta för att resultatet ska bli lyckat. Laddar man dessutom upp ordentligt med kokt osaltat ris, bakad potatis och färsk frukt blir det lättare att jobba, då blodsockerkurvan kan hållas under kontroll.

A och O är att alltid komma väl förberedd till gymmet och att redan i förväg veta vilka övningar som ska fotograferas. Jag försöker alltid vara på plats minst en timme innan modellen, så att jag och min assistent i lugn och ro kan rekognisera gymmet och välja ut de platser/maskiner där vi ska fota de olika övningarna.

När det gäller ljussättningen med studioblixtarna är man ofta begränsad, då det många gånger är trångt om utrymme mellan de olika träningsredskapen. När vi "rekat" klart återstår bara att plocka upp blixtarna och ladda kamerorna, både småbild och mellanformat, för allt ska vara färdigt lagom tills modellen kommer. När det gäller ljussättningen finns en mängd varianter att välja mellan. Det absolut bästa är att fotografera i naturlig dagsljusmiljö eller utomhus. Det är enkelt och snabbt och ger ett mycket vackert ljus. Möjligheterna till denna form av fotografering är dock små i Sverige, men är desto större i Kalifornien och Los Angeles. Här har man tillgång till ett fantastiskt ljus på för- och eftermiddagarna praktiskt taget varje dag året runt. Dessutom vimlar det av duktiga bodybuilders av världsklass som ständigt håller mycket bra form.

Här i Svedala är man dock i 99 fall av 100 hänvisad till studioblixtar och fördelen är att du är oberoende av dagsljus och att du själv kan sätta ljuset efter eget tycke och smak. Nackdelen med studioblixtarna är att det tar tid att flytta dem och att sätta ljuset. Att ta en bild tar inte mer än ett par minuter medan det kan ta ända upp till en timme att sätta ett nytt ljus som tillåter bra kameravinklar och som ger modellen ett rättvist intryck. Och när man sedan i genomsnitt fotar av 7-8 övningar i varje fotosession förstår man som utomstående att det tar tid och att det tar på krafterna. Idealet är om fotningen inte tar mer än 4-5 timmar. Tar det längre tid är det lätt hänt att man blir okoncentrerad och gör fel. Och modellen i sig blir ju inte vackrare ju mer tid som går. Och ärligt talat mina fotosessions kan ta upp till 10 timmar!

Tacksamma muskelgrupper

Naturligtvis är vissa muskelgrupper mer tacksamma att fotografera än andra. Armar, rygg, mage och ben är lätta att fota och gör sig bra på bild, medan bröst kan vara svårt att fota och sätta ljus på då man kör de flesta bröstövningarna liggande. Ofta får fotovinklar ovanifrån användas för att få fram bröstets form och volym. Hemligheten bakom en bra träningsbild är att den ser riktig ut och att den verkligen förmedlar en känsla där man kan leva sig in i bilden. Det ska finnas imponerande, svällande, svettiga muskler och ett ansikte i smärta, koncentration eller i skönhet. Det viktiga är att läsaren imponeras, inspireras och får ett ideal att se upp till och kanske tom sätter upp bilden ovanför sängen eller på jobbet. Själv får jag en enorm kick om jag kommer till en ny plats och ser mina egna bilder på väggen i gymmet eller hemma hos någon. Det är bland annat detta som är drivfjädern till att man vill fortsätta att utvecklas och ta nya bra bilder.

Som läsare undrar man säkert över knepen bakom de bilder som kan ses i B&K Sports Magazine och andra byggartidningar. Och visst finns de. För med hjälp av kameran går det faktiskt att ljuga friskt och plocka fram de bästa sidorna hos en bodybuilder, samtidigt som man döljer de sämre. Finnar och blemmor sminkas över. Svettiga och svällande muskler får man med hjälp av lite barnolja och vatten som sprutas på samt att modellen pumpar upp de muskelgrupper som ska fotas. Dessutom väljer man som fotograf de vinklar där musklerna ser som störst ut under övningsutförandet.

Roligt arbeta kreativt

Den absolut roligaste och kreativa formen av bodybuildingfotografering är den där du fotar personporträtt i någon intressant miljö eller i studio. Tempot är lugnt och avslappnat och man i kan ta god tid på sig för att ta bra bilder: Man arbetar mer som konstnär än fotograf, där man använder modellens muskulösa kropp för att skapa en vacker tavla eller bild som utstrålar manlig eller kvinnlig skönhet och harmoni.

Jobbar jag utomhus försöker jag kreera bilder som överensstämmer med omgivningen och modeller själv. Ofta använder jag ett långt teleobjektiv och stor bländaröppning för att få ett kort skärpedjup, dvs en suddig bakgrund.

I studion arbetar jag gärna med endast en blixtlampa där jag sätter ljuset högt ovan modellen och snett från sidan. Det blir ett mycket hårt ljus, som ger kraftiga skuggor under musklerna. Modellens skugga får gärna falla på bakgrunden som är vit, för att ge djup åt bilden.

Jag hoppas ha möjlighet att fota för B&K Sports Magazine i många år till. Jag anser att detta är en tidning som ger stor frihet åt skapandet och inte hamnat i något smalt muskelspår.

Vi ses framöver!